hannahhamberg

Exakt för ett årsen vid den här tiden ungefär så var jag världens lyckligaste tjej. Stod och skrek så jag tappade nästan rösten, bredvid mig hade jag Sofia. Hon är väldigt saknad för den delen! Vi hade suttit i en bil i två timmar ungefär för att få se och träffa två underbara palmer. Ja, jag pratar såklart om Johan och Henrik Palm. När vi hade kommit fram till Motala så gick vi och köpte oss ett paraply haha ja det regnade väldigt mycket. Men det där paraplyet hade vi ju ingen nytta av, vi fick inte stå längst fram med ett stort paraply haha. Men iallafall, så vi går där i centrum i Motala så ser jag en lång en som såg ut som Henrik Palm. Så jag gör seriöst den här minen när jag fattar att det är han ";o" och han typ ler hur stort som helst mot oss. Han gick väldigt fort men vi hann iallafall säga hej. Så jag och Sofia var en aning glada och typ dampa sönder haha, iallafall jag. Vi kollade vart han gick och han gick in till systembolaget så jag och Sofia sprang dit och stod och vänta utanför. Haha vi var jäkligt pinsamma för vi blev ju så glada av att se honom, så vi sa massa konstiga saker. Typ som "vart är det någonstans?" Han bara "eh va?" Vi kanske skulle säga att vi skulle dit för att se Johan och honom. Men efter ett tag så var han tvungen att gå, det var ju vi också vi skulle ju stå längst fram! :) Jag trodde ju aldrig att jag skulle få se Johan en gång till, så jag var så extremt lycklig den dagen. Okej det har jag varit alla gånger, men alla gånger har varit olika på något sätt men betytt lika mycket. Åh det går inte ens att förklara, nu blev jag grinig.

Seriöst, kan inte fatta att det är ett årsen det är helt sjukt ju. Killen är saknad.